Tags

, , , , ,

Elaka tungor gör gällande att Beiarn är så nära Deliverence man kommer i Norge, och sånt måste så klart provas. Fem modiga packade in sig i en bil och förberedde sig på att hänga i en stuga, gå på topptur och kanske skrika lite som grisar.

Beiarn är den dalgång som går i nord-sydlig riktning mellan Bodö och Mo i Rana, och man kör lättast dit via metropolen Arjeplog, som på hemvägen visade sig ha ett fungerande om än bullrigt Frasses. Efter att vi packat in oss i stugan, sovit en skvätt och pressat i oss en massa frukost satte vi kurs mot vårt första mål, Tellingen.

Glamour

Glamour

Som sig bör på en vårresa fick vi boothajka lite, fast jämfört med hur det var i Italien var det väldigt lindrigt, maximalt tvåsiffrigt antal höjdmeter.

På snö, och med skogen bakom oss

På snö, och med skogen bakom oss

När vi var en bit upp försvann sikten helt, och vi är fortfarande osäkra på hur högt upp vi egentligen kom. Vi åkte ner mer eller mindre på kompassriktning och magkänsla, på o så fostrande snö. Jag tyckte mig höra svag banjomusik, men jag är inte helt säker. Alla kom i alla fall ner ur molnet oskadda, och vi njöt till fullo av de höjdmeter vi hade kvar. Snön varierade mellan kartong, klister, betong och till slut i skogen riktigt fin grovkornig vårslask, helfestligt.

Back in the mud

Back in the mud

Dagen efter skulle det enligt prognoserna bjudas bättre väder, och vi fick dessutom sällskap av ett par grabbar från Bodö, kul! Dagens mål var Leiråtind, 1470möh.

Ny dag, nytt led, nya bekantskaper

Ny dag, nytt led, nya bekantskaper

Artsy fartsy produktplacering

Artsy fartsy produktplacering

Solen tittade faktiskt fram, mycket trevligt!

För alla som skickat önskningar, här kommer ännu en idolbild. Skicka förfrankerade kuvert så returnerar jag signerade utskrifter

För alla som skickat önskningar, här kommer ännu en idolbild. Skicka förfrankerade kuvert så returnerar jag signerade utskrifter

Ovädret hängde dock hela tiden över Svartisen i södra änden av dalen och kröp obönhörligen närmre. Precis innan vi kom upp till glaciären beslöt vi oss för att vända, så vi skulle ha sikt när vi åkte ner. Det blir ju faktiskt ganska mycket roligare så, och säkrare. Även om glaciärerna här ska vara snälla är det nog inte så bra att virra runt där helt utan sikt. Det blev ett riktigt fint åk i alla fall, bergen här har verkligen potential!

Fredrik, med patenterad fransk guidestil

Fredrik, med patenterad fransk guidestil

Frode cornslashar, riktigt skojigt före!

Frode cornslashar, riktigt skojigt före!

Som synes ovan hade vädret precis dragit in på höjd när vi var nere i dalen, så det var ett bra beslut, även om det kändes lite snopet att inte få komma upp. Men så är det ibland, bergen och vädret bestämmer.

På kvällen grillades det korv, och som grädde på moset fick jag, ehrm, grädde på moset.

Grädde på moset, a way of life

Grädde på moset, a way of life

Ny dag, nya satsningar. Vädret såg inte så lovande ut, så vi hade nog tappat tron på någon topp. Vi började gå nästan precis på samma ställe som tidigare men tog en lite nordligare kurs, så om vädret höll fick vi ett val mellan Gråtåegga eller Leiråtind. Nu blev detta aldrig ett problem, vädret såg till att vi slapp gå så högt.

Valborg, med regn i dalen och absolut ingen sikt på höjd. Men kul snö

Valborg, med regn i dalen och absolut ingen sikt på höjd. Men kul snö. Fredrik väntar in Maria som krigar med snöskorna i sockersnön.

Så skönt att jag kommit över slöskoandet, bra kämpat Maria!

Så skönt att jag kommit över slöskoandet, bra kämpat Maria!

Vi vände på ungefär samma höjd som dagen innan, men eftersom vi hållit lite annan kurs fick vi ett annat snöfält att åka ner på. Även denna dag bjöd på både klister och slask, med tonvikt på det senare.

Fredrik gör något väldigt konstigt

Fredrik gör något väldigt konstigt

Andrea bränner finslask

Andrea bränner finslask

Jag och Fredrik knatade upp ett åk till medan kidsen gick och hoppade någon driva. Givetvis fick vi stå i regnet och vänta på dem vid bilen, ibland är Goretex faktiskt befogat. Jag var i alla fall ytters tacksam för min paclite-jacka.

Arbetarnas stora helgdag grydde, inte en käft i Beiarn demonstrerade och vi packade ihop och körde hem. På hemvägen stannade vi till precis på gränsen och knatade upp på Heinberghompans förtopp, en ett oväntat trevligt skidberg med ett onekligen lustigt namn.

Sikt, ovant men rätt bekvämt

Sikt, ovant men rätt bekvämt

Solen sken på oss, fåglarna höll truten (!) och lutningen var precis lagom. Dessutom gick vi i kall vindsnö, ytterst trivsamt. När vi närmade oss (för)toppen Oarje-Riiva började det blåsa ganska ordentligt, vilket tillsammans med det helt snötäckta landskapet ännu mer bidrog till vinterkänslan.

En topp, äntligen!

En topp, äntligen!

Ännu en gång såg vi vädret dra in mot oss, men vi la på en rem och gled ner, först över hårdpackad tvättbräda, och sen genom finfin vindsnö, underbart!

David lättar, kall mjuk vindsnö väntar i landningen

David lättar, kall mjuk vindsnö väntar i landningen. Nere i dalen syns Rv95 som snirklar sig mot Arjeplog.

Ett riktigt härligt åk som fick runda av den här resan, och kanske hela säsongen. Fast jag känner mig inte redo att sommarvalla, inte riktigt. Man får se vad kommande helger har att erbjuda.

Mot Lloyden, mot horisonten

Mot Lloyden, mot horisonten

Tack Andrea, David, Fredrik, Maria, Frode och Kristoffer för en finfin Valborgsresa!