Det blev en lite spontanare resa den här helgen med Mattias som sällskap. Siktet inställt på tur någonstans runt Kittelfjäll. Väderleksprognoserna lovade mulet men ingen nederbörd, och eftersom det inte snöat förra veckan heller var våra förväntningar på bra snö måttliga och åkning i liftsystemet mer eller mindre avskriven. Jag såg kartongsnö framför mig. Dessutom var det “Hårdrockshelg”, vilket innebär att en busslast stockholmare bidrar til att spåra upp den liftassisterade åkningen. När vi började närma oss Kittelfjäll singlade det ner lite fina flingor från skyn, sikten var begränsad och temperaturen låg på runt -10 med en lätt bris som svalkade skönt.

Avfärd från Umeå på fredag morgon gjorde att vi kunde gå en sväng på Daevnie på eftermiddagen. Daevnie är ett fjäll med väldigt karaktäristisk topp, den ser ut lite som en klippig arraksboll högst upp på ett i övrigt slätt snöklätt fjäll. Man når det lättast genom att följa vägen förbi Kittelfjäll, parkera på lämplig p-ficka och knata över sjön.

Daevnie sett nerifrån sjön

Isläget i år är lite osäkert med tanke på blidvädret som var före Jul, på vissa ställen är det bara snö så man bör vara försiktig och kolla läget först. Det går ett skoterspår till vänster längs sjöns kant som vi följde, och slapp bli blöta. Väl på andra sidan visade det sig att snön i skogen var väldigt fluffig och fin, det verkade mycket lovande!

Man blir varm av att gå snöskor i fluffsnö.

Uppe på kalfjället blåste det riktigt ordentligt, och snowboarden ryckte och drog i axlarna lite väl mycket. Snön var trots blåsten fortfarande helt ok, packat puder som ger bra svar i skären. Precis under toppen spände vi på oss och åkte neråt. Kalfjällsåkningen var skaplig, men bristen på sikt gjorde det lite svårt att riktigt släppa på, en del hårda fläckar låg och lurade här och där. Nedanför trädgränsen åkte vi ner i den stora S-formade ravinen som syns tydligt från vägen, snön här var helt fantastisk, ingen botten kunde kännas.

Djupt, ordentligt djupt för att vara Sverige. Helt sjukt djupt med tanke på hur vädret sett ut på rapporterna och att vi kör på en fjällsida som ligger i vinden.

Tillbaka mot bilen igen

Under kvällen lade vi pannan i djupa veck och tummade ivrigt på kartan. Vi sökte ett fjäll med sluttning åt väster eller nordväst med bra fallhöjd, gärna ordentligt med skogsåkning med tanke på sikten och prognoserna, och dessutom skulle det vara rimligt kort anmarsch. Kittelfjället passar beskrivningen perfekt. Sidan som liftsystemet inte ligger på alltså. Ett vanligt åk folk gör här kallas Norgesvängen, man går från hotelliften över Flygarskalet för att sen åka ner på baksidan. Dock har baksidan mycket mer åkning att bjuda längre bort, åk som man inte når från systemet utan att gå hela vägen upp i Sadeln, och det räknade vi kallt med att ingen skulle gjort, speciellt under rådande väder och siktförhållanden.

Mattias hittar riktigt fin snö även uppe på kalfjället, läsida = bra sida.

Åkningen var riktigt riktigt bra, uppe på kalfjället låg det ibland flera dm fluff, och nere i skogen var det rena skämtet.

Immig lins men nöjd Martin i duktigt djupt puder

Immig lins men nöjd Martin i duktigt djupt puder

Eftersom snön var så bra och vi hade massor av linjer kvar att lägga bestämde vi oss för att åka samma sluttning även på söndagen, och eftersom spåret upp nu var lagt skulle vi dessutom gå upp betydligt snabbare. Vi fick även sällskap av en kompis till Mattias, så nu var vi en på snowboard, en telis och en randonne-åkare.

Lättare att gå när det redan är spårat

Lättare att gå när det redan är spårat

Här syns det tydligt varför slöskor inte alltid är att föredra

Här syns det tydligt varför slöskor inte alltid är att föredra

Även denna dag bjöd såklart helt fantastisk (och givetvis ospårad) snö.

Puff puff på väg ner i skogsbrynet

Puff puff på väg ner i skogsbrynet

Tack östanvinden, Mattias och Linda för grymt sällskap en grym helg!