Jag har ett komplicerat förhållande till snöskor. De tar mig upp dit jag vill komma, men man får slita som ett djur, speja efter fast snö som en eskimå med klackskor och är man oförsiktig och kliver i någons hudspår kommer varje skidåkare jag någonsin träffar salta snön jag ska åka på.

Som extra bonus har man alltid något skit fastspänt över lavinfacket på ryggan, brädan på väg upp och snöskor på vägen ner. Opraktiskt om man som jag är nördigt intresserad av att gräva gropar i snön för att titta på lager, flakbildningar och stabilitet.

Ibland känns stighudar väldigt lockande, det ser så bekvämt ut.

Fast trots allt, och om man inte är så bekväm av sig så tar snöskorna en till slut till toppen. I söndags var det toppen av Ryfjället, 1413möh och med dryga 900 fallhöjdmeter gosnö att njuta av. Eftersom det blåst huvudsakligen östliga vindar en längre tid var västsluttningen riktigt fin. Vi fick en försmak under lördagen, då kom vi tyvärr inte längre upp än trädgränsen pga obefintlig sikt och kraftiga vindbyar. Men skogsåkning är inte att förakta det heller.


Men som sagt, toppen.

Det var ju den vi skulle till, och på söndagen tog vi oss dit. En bit upp på kalfjället blev det blåsigare och sämre sikt, men när man väl har toppen inom synhåll är det bara en tidsfråga. Man vill ju få fika och njuta av flatljuset!

Efter att ha hasat oss ner helt utan sikt tills vi kom nedanför molnet, upptäckt att vi hamnat väldigt långt norrut och sen skråat sjukt långt tillbaka till vår ursprungliga linje rakt i fallinjen nedanför toppen var det bara full gas som gällde. Snön var finfin, lätt vindpackat puder som svarade riktigt bra och jag kunde verkligen hoppa från skär till skär. Nere i skogen var det inte sämre, fluffigt och ganska glest mellan björkarna

En fantastisk helg med fantastisk åkning tack vare snöskorna. Så jag ska inte gnälla för mycket, men jag peppar rätt hårt för min nya spitboard som är på gång, sjukt gött det ska bli att tura som skidåkare och slippa ha en massa skrot hängande bak på ryggan hela tiden.

Tusen tack till Andrea som var grymt tursällskap och som även har bistått med mycket av bilderna, jag bugar till knäna.

Jag vet inte om ni (jag låtsas som att någon nu läser det här) märkt det, men håller man musen över bilderna dyker bildtexterna upp, jag har inte lyckats fått till det på något annat sätt, blaagrookie som jag är. Om någon är lite mindre värdelös än jag på wordpress är er input välkommen.